Hans inträde i min värld såg ut så här:

Det är bokmässa i Göteborg och jag sitter i ena änden av en liten klarröd soffa i monter H05:29 - det är platsen för vitrysk, ukrainsk och rumänsk litteratur. Han står där i grå, lite skrynklig kostym i ena hörnet av montern. Hans gestalt avtecknar sig tydligt mot den vita väggen och hans röst med dess lätt återhållna kraft hugger bort det omgivande bruset tills det inte alls finns. Han läser på vitryska och allt omkring honom är tyst. Och jag hör och upplever och förstår. Jag hör översättaren och slutorden klingar ut så här:

halva livet växer jag under jorden, halva livet
växer jag upp ur jorden:

och allt mindre i mig är jag, och allt mer
är gränslöshet.

Dagen efter dyker han upp på stora scenen i H-hallen. Jag sitter långt framme - jag vill ju höra varje ord. Han samtalar med någon som ställer frågor. Jag får veta att han varit Hannah-Arendt-stipendiat i Hannover i två år. Han läser - på vitryska - ur lyriksamlingen ”Hannoversche Punktierungen”. Boken innehåller korta, ultrakorta dikter, på vitryska på vänstersidorna, på tyska på högersidorna. Efteråt frågar jag honom om det går att köpa diktsamlingen. Han ser prövande på mig, säger egentligen ingenting, eller mumlar han något? Jag ser att han håller två böcker i handen. Hans ansikte uttrycker något om att det nog inte går och så tittar han ner på de båda diktsamlingarna. Sedan säger han: den här är bättre och håller upp ”Hannoversche Punktierungen”. Och så räcker han mig den snabbt på ett märkligt generöst-motvilligt sätt, så där som när man tvingas ge bort en hand och då ger bort högerhanden för att den är bäst. Jag tackar lite förvirrad. Är det jag som har den nu? tänker jag. Ja, det är det. Jag läser den tyska texten, men tittar på varje dikt i dess vitryska originalform för att i sinnet ta in ursprungsbilden.

Dikterna i ”Hannoversche Punktierungen” är glimtar från ett Hannover sett utifrån med en blandning av en flanörsblick och en blick rakt in. Han följer Hannover ett år från vinter till höst, allting sker ute i det fria under himlen. Ingen dikt är mer än sju rader lång, de flesta har bara tre eller fyra rader. Texter som liksom nålas fast längs vägen genom staden och alla nålarna har en glänsande pärla i trubbänden.

Razanau fångar in vintersolen över hustaken:

Über die Geometrie der Dächer
gleitet eine glühende Kugel:
die Wintersonne.

Han återskapar det skrapande snöskottningsljudet i mina öron:

Schneewegschaufeln
vom Gehweg:
das Schrappen
durchschneidet die Luft.

Han för min hand mot den isiga tvätten på linan - ja, som kalla ekbrädor känns den.

Hart wie Eichenbretter:
Frost ist hineingekrochen
In frischgewaschene Wäsche.

Is på floden Leine - is som ett möte:

Eis auf dem Fluß.
Ein Ufer
macht sich auf den Weg,
das andere zu besuchen.

Vinterns grepp om staden förlorar sin fasthet:

Welcher Brand hat nachts
ringsum die Dächer
abgeleckt?
Tauwetter.

I förvåren går han till floden, ända ner tills han har vattnet alldeles vid fötterna:

Ein kleiner Pfad
führte mich zum Fluß.
Weder Brücke, noch Steg.
Weiter geht es nur noch
durch das - oder auf dem Wasser.

Han stannar framför en gammal byggnad och tolkar tegelstenarnas själar:

Bis zum bitteren Ende,
haben sie einander geschworen
zusammenzuhalten?!
Die Ziegel
des alten Gebäudes.

Någonstans i utkanten av staden stannar vi och lyssnar på säven som susar:

”Soll ich in diese Richtung wehen?…”
- fragt der Wind
die Binsen.
Sie nicken: in diese… in diese…

Några småflickor i tätt samtal kommer förbi:

”Und dann?…” -
drängt die eine
die andere.
Mädchengeheimnisse.

Månskäran på himlen och hästskon över dörren bildar ett ackord:

Über dem Dach die Mondsichel.
Über die Haustür ein Hufeisen:
ein gläzender Reim!

Röster i Hannover från människor och kråkor:

Ins Sprechen der Leute
mischt sich Krächzen von Krähen:
Hannover polyphon.

Och syrenen skänker våren sina knoppar:

Grüne Knospen: der Flieder
hält Geschenke für den Frühling
bereit.

En flicka sitter och läser en bok i parken tillsammans med vinden:

Nun blätter schon um!… -
Der Wind im Park
liest mit einem Mädchen
ein Buch.

Och den lilla maskrosen får sin stillsamma hyllning:

Tag und nacht leuchtet
sein Lämpchen
an der Bordsteinkante:
gelber Löwenzahn.

Razanau svingar sig upp på sin cykel och låter sommaren föra honom genom landskapet:

Ich radle -
ins Unbekannte:
zu beiden Seiten bleibt
blühendes Paradies zurück.

Utanför en kyrka lyssnar han på fåglarnas kommentarer till orgelmusiken:

Aus der Kirche
im Goldenen Winkel
tönt Orgelklang:
die Tauben loben ihn,
die Stare ahmen ihn nach,
die Spatzen aber
machen kritische Bemerkungen.

Äppeltid - hösten närmar sig:

Ein Apfel ist herabgefallen.
Der Zweig sucht
sein früheres Gleichgewicht.

Och så är den här - hösten med rodnande rönndruvor:

Feierlich streckt die Eberesche
übers rote Dach
orangerote Beerendolden:
Herbst.

Vinden blir till blåst och löven slits från grenarna:

Lass es nicht los!…
Der Wind trägt,
über den Matsch hinweg,
ein farbenfrohes Ahornblatt.

Razanau flanerar längs gatorna i Hannover och kastar blickar in i affärernas skyltfönster.

Ich schlendere durch Straßen
im Dämmerlicht.
Aus Schaufenstern
starren Mustermenschen.

Och hösten är långt liden - snart är vintermörkret här:

Die Sonne steht tief.
Schatten
besiedeln die Erde.

”Hannoversche Punktierungen” är Razanaus miniatyrer om staden i det främmande landet där han vistas under en kort, i förväg utmätt tid. Dikternas tvåspråkighet är mer än en översättning, den är som en dialog mellan vitryskan och tyskan och mellan de fyra människorna som tillsammans mejslat fram den. Så här skriver Oskar Ansull som givit dikterna deras slutliga tyska form om arbetets och samarbetet gång i sitt efterord:

”Båda språken närmar sig varandra här punkt för punkt, avlyssnar klangerna från varandra, anar sig fram till stämningar, blickar lagras på varandra. Tack vare hjälpen från Halina Skakun i Minsk, som talar vitryska och tyska, och Nande Röhlmann, som talar tyska och vitryska, och diktaren själv har det här för mig blivit ett möte, en ’handtryckning’ och ’något ödesmättat enastående’, såsom dikten är till sin natur.”

Welle streitet mit Welle:
geduldig
hört die Tiefe ihnen zu.