Stanza 411

stanza411
Av: 
Bodil Zalesky

Efter den chockartade läsupplevelsen av "Dei bambini non si sa niente" (Om barnen vet man ingenting) som jag gick igenom för några år sedan, har jag ibland i tanken återvänt till Simona Vinci som till något farligt eller förbjudet.

Denna hennes första bok handlar om en grupp barns sexualitet och sexuella lekar som undan för undan halkar över i våld och grymhet, ett våld som slutar med en liten flickas död. En mycket otäck bok, en bok om det onda i människan, men en bok som griper. Språkligt och stilistiskt är det också en fascinerande bok. Det finns några ställen i den där jag platserna som beskrivs blir så verkliga att jag känner atmosfären och till och med lukterna som hör till dem.

Här är några rader som är oerhört enkla och utan någonting alls egentligen, men de skapar en plats - utan möda:

  Per un po’, continuerà  a essere estate. I campi sono ancora gialli intorno. Granarolo dell’Emilia. Granarolo.   Ett tag kommer det att fortsätta att vara sommar. Fälten runt omkring är fortfarande gula. Granarolo i Emilien. Granarolo.

Vad jag hittar i de här raderna? Granarolo…

När jag nu har återvänt till Vinci, har jag valt en bok som inte har barn som huvudpersoner. Trots alla kvaliteter blev det ändå för mycket. "Stanza 411" är en kärlekshistoria eller kanske kan man säga att det är en text som dissekerar en kärlek med kall precision och blanka instrument. På en av de första sidorna presenteras textens "grundmaterial" så här:

  Siamo in due.   Vi är två.
  Tu sei un uomo.   Du är en man.
  E io sono una donna.   Och jag är en kvinna.

Romanen, om nu "roman" alls är en passande beteckning, omfattar ungefär hundra sidor som är fördelade på ett stort antal korta kapitel. Kapitlen är mycket löst knutna till varandra - egentligen påminner de mer om en rad prosadikter över ett gemensamt tema. Varje mening, ja, varje ord verkar vara utvalt med en sådan varsamhet och noggrannhet att texten också av det skälet ligger nära poesin. Vi får till exempel i början av boken betrakta en bild i en tidning, en bild på en kvinna som fått sitt ena bröst bortopererat:

  Al posto della mammella asportata, la metà  del petto segnata da una lunga e spessa cicatrice semicircolare, e sopra e attorno a quel taglio, il tatuaggio di un ramo fiorito. La fierezza in quegli occhi: sono viva, posso ancora amare e essere amata. I segni della battaglia, come per gli antichi guerrieri, sono gli ornamenti pi๠preziosi: ho sfidato la morte, mi sono buttato in bocca al nemico e sono tornato. Sono ancora qui.   På det bortopererade bröstets plats löper ett långt och grovt ärr i en halvcirkel, en tatuering avbildande en blommande gren. Stoltheten i de där ögonen: jag lever, jag kan fortfarande älska och bli älskad. Märkena efter striden är, som hos gamla tiders krigare, de värdefullaste prydnaderna: jag har utmanat döden, jag har kastat mig i fiendens gap och jag har återvänt. Jag är fortfarande här.

Det rör sig om ett slags saklighetens och enkelhetens poesi. Det konkreta och vardagliga läggs lugnt och systematiskt upp framför våra ögon. I romanens första kapitel möter vi huvudpersonen, berättaren, en naken kvinna framför en spegel i ett hotellrum. Hon ser på sig själv, sin kropp och samtidigt blickar hon tillbaka på en kärlekshistoria som nyligen tagit slut. Hela boken är på ett sätt ett brev till den en gång älskade, men brevet har samtidigt något universellt över sig och det skulle kunna vara riktat till envar som befinner sig i en motsvarande situation. Inga namn nämns, mycket lite sägs om någon av de två personernas egenskaper, de är egentligen bara två människor, en kvinna och en man. Den första kontakten mellan dessa två sker via internet. De bestämmer sig ganska snart för att träffas. Det blir i Rom på ett hotell nära Pantheon.

I brevet-romanen minns kvinnan vad hon tänkte före det första mötet:

  Ignoro il nome di tua madre, ignoro la forma del tuo sesso, l’odore della tua pelle sotto i vestiti, non so come fai l’amore, se sei buono o cattivo, se ti piace il mare o la montagna,   Jag känner inte till din mors namn eller formen på ditt kön, inte lukten från din hud under kläderna, jag vet inte hur du älskar, om du är god eller ond, om du tycker om havet eller bergen,

Ur det första mötet föds en kärlekshistoria som kompliceras av de båda älskandes olika beredskap för den och mål med den. Den ena är rädd att förlora sin frihet, den andra söker trygghet, men har själv ingen sådan att ge. De bor i olika städer och träffas under tiden historien lever sporadiskt på olika hotellrum, oftast på platser som är främmande för båda.

  Forse, non è un caso che la nostra storia si sia svolta quasi tutta su questo palcoscenico di stanze in affitto, luoghi instabili che non sono vere case, luoghi dove ci siamo ritrovati senza difesa, senza storia. Nude presenze. Maschere da commedia dell’arte che abbiamo tentato come potevamo di riempire con i nostri gesti, i nostri corpi, le nostre parole.   Kanske är det ingen tillfällighet att nästan hela vår historia utspelade sig på en scen bestående av hyrda rum, platser utan någon varaktighet, som inte är några riktiga hem, platser där vi befunnit oss utan något försvar, utan historia. Naken närvaro. Commedia dell’arte-gestalter som vi efter förmåga försökte fylla med våra gester, våra kroppar, våra ord.

Efter hand utvecklas en stor passion som når sin smärtsamma kulmen och sedan vänder ner och påbörjar döendets process eftersom förälskelsen aldrig mognar till kärlek (nu låter det möjligen som om Francesco Alberoni talar genom mig), kanske för att de här två vill stanna i förälskelsen för alltid. Kärleken dör för att den vägrar att låta sig inordnas i vardagens verklighet. Man skulle också kunna beskriva romanen som ett slags essä över människokroppen och människovarandet. Gång på gång inventerar Simona Vinci kroppens och då särskilt kvinnokroppens olika delar och sammanställer dem sedan på olika sätt med kvinnolivets och i förlängningen med människolivets villkor. Kärlekens roll i detta liv modelleras fram i all sin oerhörda kraft och all sin skrämmande bräcklighet. Tyngpunkten i romanen ligger rakt på denna bräcklighet.

Information

Simona Vinci: Stanza 411
Einaudi, Torino 2006

Förutom "Dei bambini non si sa niente" (Om barnen vet man ingenting) finns också "Come prima delle madri" (Moderns svek) i svensk översättning av Helena Monti.

Kommentarer

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.