För en längre tid sedan presenterade vi Arthur Schnitzlers roman Therese: Ein Frauenleben här på Salongen. Vi efterlyste också en översättning till svenska av denna fantastiska roman. Monica Lindgren hörde då av sig och skrev: Undrar om någon under tiden påbörjat översättningen av Arthur Schnitzlers Thérèse till svenska? Läste boken första gången på 60-talet, när jag studerade tyska i Lund, och har sedan dess läst den åtskilliga gånger. Är intresserad av att åta mig översättningen. Har tid, engagemang och tror mig om att ha kunnande.

Hon har kommit en bra bit i sitt arbete med att översätta Schnitzlers roman och vi är väldigt glada över att kunna presentera utdrag ur romanen här. Monica har valt de ställen där Thereses ungdomsvän Alfred, förmodligen Schnitzlers alter ego, figurerar. De första kapitlen 9 och 10 utspelar sig innan Therese beger sig av till Wien. Kapitel 65 ligger någonstans i mitten: Therese har där fött sitt barn och lämnat det i en familj ute på landet, medan hon fortsatt tjänar sitt levebröd som guvernant i staden. God läsning! (JS)

Kapitel 9

Dagen efter detta möte väntade Thérèse där hemma på Alfred Nüllheim, som skulle komma med några böcker och ta henne med på en promenad. Hon tyckte egentligen att det var besvärligt. Hon hade hellre promenerat ensam, fastän hon på sista tiden ofta förföljts av herrar och flera gånger blivit tilltalad. Liksom alltid vid den här årstiden fanns det många främlingar i staden. Thérèse hade alltid haft en öppen, nyfiken blick för allt som verkade förnämt och elegant. Som tolvåring redan hade hon i Lemberg svärmat för en vacker ung ärkehertig, som tjänstgjorde i faderns regemente, och hon beklagade ibland, att Alfred, som ändå kom från ett välbärgat hem, trots sin utmärkta figur och sitt fina ansikte, inte alls klädde sig enligt modet utan rent av småstadsaktigt. Modern kom in i rummet, uttryckte sin förvåning över att Thérèse fortfarande var hemma i det vackra vädret och började, liksom i förbigående, tala om greve Benkheim, som hon tillfälligtvis träffat idag igen. Han intresserade sig för faderns böcker om krigsvetenskap, som han ville titta på vid tillfälle och kanske köpa. "Det är inte sant", sade Thérèse, och utan avskedsord lämnade hon rummet. Hon tog hatt och jacka, sprang nedför trappan. I hallen mötte hon Alfred. "Äntligen", ropade hon. Han ursäktade sig; han hade blivit fördröjd hemma. Det började redan skymma. Men vad stod på, undrade Alfred, hon såg så upprörd ut. "Ingenting", svarade hon. För övrigt hade hon ett lustigt infall att anförtro honom. Hur vore det om de ikväll åt supé tillsammans i en av de stora, vackra hotellträdgårdarna? Han och hon alldeles ensamma bland idel främmande människor? Han rodnade. Å, så gärna, så gärna; men - just idag var det fullkomligt omöjligt. Han hade nämligen inga pengar på sig; i varje fall för lite för en gemensam supé på ett av de förnäma hotell som hon tänkte på. Hon log, hon såg på honom. Han hade rodnat ännu mer och gjorde henne lite rörd. - "Nästa gång", sade han lite blygt. Hon nickade. Sedan gick de vidare genom gatorna, snart var de utanför staden och tog in på sin favoritväg genom åkrarna. Kvällen var kvav, staden försvann allt längre bakom dem, över dem hängde den mörknande himlen utan stjärnor. De vandrade mellan ax som stod höga; Alfred höll Thérèse i handen och frågade efter Karl. Hon ryckte på axlarna. "Han skriver nästan aldrig", svarade hon. "Jag har över huvud taget inte hört något från honom ", sade Alfred, "sedan han for." Sedan kom han åter in på sin egen, nära förestående avresa, Thérèse teg och såg förbi honom. Om hon åtminstone skulle skriva till honom i Wien, undrade han.
"Vad skulle jag skriva till er?", svarade hon otåligt. "Vad finns det att berätta härifrån? Den ena dagen är den andra lik." - "Också nu är den ena dagen lik den andra", svarade han, "och man har ändå alltid något att berätta för varandra. Men jag ska vara nöjd, bara ni ibland skickar mig en hälsning."
Från den böljande åkern hade de kommit ut på gatan igen. Popplarna reste sig höga; som en mörk vägg i skarpt tecknade linjer avslutade Nonnberg tavlan med sina dystra fästningsmurar. "Ni kommer att längta hem", sade Thérèse plötsligt milt. "Bara efter dig", svarade han. Det var det första "du" som han yttrade till henne, och hon var honom tacksam för det. "Varför stannar du egentligen hos din mamma i Salzburg? Vad håller er kvar här?" - "Vart skulle vi flytta?" "Det vore när allt kommer omkring möjligt att flytta din far till en annan anstalt - i närheten av Wien." - "Nej, nej, svarade hon häftigt. - "Du hade ju en plan - du talade om ett yrke, en plats - " "-Det går inte så fort. Jag har ytterligare ett gymnasieår framför mig, dessutom skulle jag väl bli tvungen att avlägga någon sorts lärarexamen." Hon skakade häftigt på huvudet, för hon kände sig på ett hemlighetsfullt sätt fängslad vid orten, trakten. Och lugnare tillfogade hon: "Du kommer i varje fall att vara här till jul igen, om inte annat så för din familjs skull?" - "Det är långt till dess, Thérèse. " - "Du kommer inte alls att ha tid att tänka på mig. Du ska ju studera. Du kommer att lära känna nya människor, även kvinnor." Hon log, hon kände ingen svartsjuka, hon kände ingenting.
Plötsligt sade han: "Om mindre än sex år är jag doktor. Vill du vänta så länge på mig?" - Hon såg på honom. Först förstod hon honom inte, men sedan måste hon le igen, rörd denna gång. Och hon tyckte, att hon var så mycket äldre än han. Hon visste redan i detta ögonblick, att de båda bara talade barnsligheter och att det aldrig skulle kunna bli något av saken. Men hon tog hans hand och smekte den ömt. När hon senare tog avsked av honom utanför sin ytterdörr i mörkret, besvarade hon hans kyss med slutna ögon, länge, nästan passionerat.

Kapitel 10

Kväll efter kväll vandrade de nu på avlägsna vägar mellan åkrarna och pratade om en framtid, som Thérèse inte trodde på. På dagarna hemma broderade hon, studerade franska, övade piano, läste en eller annan bok, men det mesta av tiden satt hon slö, nästan utan tankar, och såg ut genom fönstret. Hur hon än längtade efter kvällen och efter att Alfred skulle dyka upp, så kände hon leda redan efter en kvart. Och när han under en promenad åter igen talade om sin nära förestående avresa, märkte hon med lätt förskräckelse, att hon snarast längtade efter den dagen. Han kände, att tanken på en snar skilsmässa inte berörde henne särskilt smärtsamt, klargjorde sina känslor för henne, hon svarade undvikande, otåligt. Det gav upphov till den första lilla tvisten mellan dem, tysta gick de bredvid varandra på hemvägen och tog avsked utan kyss.
I sitt rum kände hon sig ensam och tung till sinnes. Hon satt i mörkret på sin säng och såg genom det öppna fönstret ut i den kvava, svarta natten. Där, inte långt borta, under samma himmel, fanns den sorgliga byggnad, där hennes vansinnige far tynade bort mot ett slut som kanske ännu var avlägset. I rummet intill, alltmer främmande för henne för varje dag som gick, vakade modern, också hon hemfallen åt en vanföreställning, med sin penna som inte vilade, ända till gryningen. Ingen väninna sökte upp Thérèse, inte Klara heller sedan länge; och Alfred betydde ingenting för henne, mindre än ingenting, för han visste ingenting om henne. Han var ädel, han var ren, och hon kände obestämt, att hon inte var det, inte ens ville vara det. Hon hånade honom inom sig för att han inte var smidigare och djärvare i umgänget med henne och visste samtidigt, att hon inte skulle ha funnit sig i något försök av det slaget. Hon tänkte på andra unga män, som hon kände flyktigt eller bara till utseendet och erkände, att hon tyckte bättre om vissa av dem än om Alfred, ja, att hon egendomligt nog till och med kände sig mera förtrogen och besläktad med dem än med honom. Och så blev hon medveten om att ibland en blick, snabbt utväxlad på gatan, förmådde knyta två människor av olika kön närmare varandra än en timslång, innerlig samvaro som hölls samman av tankar på framtiden. Med en angenäm rysning erinrade hon sig den unge officer som med mössan i handen gått förbi henne en sommarkväll i Mönchsbergparken tillsammans med en kamrat. Hans ögon hade mött hennes och hade lyst upp, han hade gått vidare och inte ens vänt sig om efter henne. Och ändå kändes det nu i detta ögonblick som om han visste mer om henne, mycket mer än Alfred som trodde, att han var förlovad med henne, som hade kysst henne många gånger och höll fast vid henne med hela sin själ. Här var någonting som var fel, det kände hon. Men det var inte hennes skuld.

Kapitel 65

Det blev ändå inte hos en änkling utan hos ett äkta par med ett barn som hon började sin nya anställning. Pojken som hon skulle undervisa var jämnårig med Franz. Fadern var tidningsredaktör, en fortfarande ganska ung, men gråhårig, smärt man, vänlig, förströdd och för det mesta lite stressad, som brukade stiga upp vid middagstid och komma hem klockan tre på natten. Hans hustru, gracil och liten som han, var direktris för en modesalong och lämnade alltid huset mycket tidigt. Man åt var och en för sig och vid de mest olika tidpunkter; ändå tyckte sig Thérèse aldrig någonsin ha sett ett så välordnat hushåll och ett så gott äktenskap. Trogen Alfreds råd hade Thérèse utbett sig två fria dagar efter varandra för att kunna besöka sin son på landet och stanna hos honom lite grand. Frau Knauer hade ingenting att invända, nej, hon tycktes, precis som Alfred förutspått, just på grund av denna omständighet fatta särskild sympati för Thérèse, och redan när Thérèse kom tillbaka från Enzbach första gången och även i fortsättningen inlät hon sig ofta och gärna med henne i samtal om barnet.
Hennes eget barn, den nioårige Robert, var en ljuslockig, oerhört välväxt pojke, så bildskön, att Thérèse knappt kunde förstå hur dessa föräldrar kunnat få ett sådant barn. Från första ögonblicket slöt hon det till sitt hjärta med en ömhet som hon ännu aldrig känt för någon av sina skyddslingar. Eftersom Robert inte gick i någon offentlig skola fick Thérèse leda hela undervisningen och hon ägnade sig åt denna sysselsättning med en innerlighet som aldrig förr. Ofta kände hon det som om hon hade något att gottgöra sitt eget barn; hon var då ännu mera kärleksfull mot sonen än annars och gladde sig åt att han, även om han inte var lika vacker eller förnäm som hennes elev, i varje fall var kraftigare och hade rödare kinder. Och även om Franzls tal ingalunda var fritt från bondsk dialekt och hans uppförande ibland verkade lite för lantligt, så var hans uppfattningsförmåga visst inte sämre än lille Roberts. Ändå vann Robert alltid på nytt första platsen i hennes hjärta; hon började lida av det som av en skuld och visste, att den inte var den första hon hade att anklaga sig själv för gentemot sitt barn.
En dag, när hon var på promenad med lille Robert, mötte hon Alfred, som hon inte sett sedan Salzburg, och hon passade på tillfället att säga honom att hon önskade tala mera utförligt med honom så snart som möjligt. En kväll när hon var ledig, träffade hon honom som avtalat i närheten av sjukhuset. Hon talade om sina relationer till sitt eget barn och till det andra barnet som hon tyckte sig föredra i sitt hjärta. Alfred lugnade hennes samvete: det var ju självklart, menade han, att hon inte kunde hysa samma känslor för sitt barn som hon säkerligen kunnat under andra lyckligare omständigheter. Varje relation, även den mest naturliga, krävde närvaro och ständig förnyelse för att utvecklas på ett naturligt sätt, ja för att överhuvudtaget kunna bestå. Förresten skulle han gärna någon gång lära känna hennes son personligen. Thérèse blev mycket glad över Alfreds önskan och när de vid nästa kvällspromenad gjort upp närmare planer, lät hon honom följa med till Enzbach på julafton. Han hade köpt med sig en bilderbok till pojken, bläddrade igenom den med honom, var vänlig, ändå tillbakadraget iakttagande men snäll, och Thérèse var full av beundran för honom. Han hittade rätt sätt att umgås inte bara med fru Leutner utan också med hennes slöare och mera otillgänglige man och så förflöt timmarna på landet på ett alltigenom behagligt och gemytligt sätt. Men på återresan till Wien gjorde Alfred ingen hemlighet av att han omöjligt kunde anse miljön, där barnet växte upp och i synnerhet fosterföräldrarnas sätt som gynnsamma förutsättningar för pojkens fortsatta utveckling. Han tyckte Thérèse skulle överväga att flytta barnet någon annanstans, kanske till en förstad till Wien för att ha det på närmare håll och kunna träffa det oftare. Innan de steg av i Wien kysste de varandra. Det var den första kyssen sedan den där kvällen i Salzburg, då de, utan att ana det, tagit farväl av varandra för så lång tid.
Kort därefter föll det sig så, att fru Knauer bad Thérèse att avstå från nästa tvådagarsledighet, men i gengäld erbjöds hon att någon gång ta med sig pojken till Knauers. Thérèse kände först en viss rädsla för att acceptera förslaget, hon var halvt omedvetet rädd för att se de båda barnen bredvid varandra. Alfred, som hon frågade om råd, skingrade hennes betänkligheter och så lät hon en av de följande dagarna fru Leutner komma med Franzl. Dagen förflöt bättre än Thérèse vågat tro. De båda småpojkarna blev snabbt vänner, pratade och lekte; och när fru Leutner på kvällen hämtade Franzl, ville Robert bestämt att han snart skulle komma tillbaka. Fru Knauer nickade uppmuntrande mot Thérèse, fann hennes son rar och väluppfostrad och sade även efteråt allt möjligt gott om honom, vilket gjorde Thérèse omåttligt stolt. Det bestämdes nu att fru Leutner skulle komma till Wien med pojken ett par tre gånger i månaden och alltid mottogs han med samma glädje av Robert, med uppriktig hjärtlighet av fru Knauer och även herr Knauer, som ibland visade sig i barnkammaren en halvtimme, tycktes ha fattat tycke för pojken. Detta betydde visserligen inte mycket, eftersom herr Knauer, alltid vänlig och alltid förströdd, verkade trivas med precis alla människor och med allting och ständigt visade samma ytliga älskvärdhet åt alla håll. Men för Thérèse hade fortfarande den gråhårige, rufsige lille journalisten något gåtfullt över sig, ja han blev alltmer främmande och obegriplig för henne och ibland tyckte hon att hans ständiga skämtsamheter var en mask som han gömde sitt verkliga jag bakom.
Hon brukade anförtro Alfred alla sina iakttagelser och åsikter. Han log överseende åt hennes benägenhet att upptäcka egendomligheter och konstigheter, där det förmodligen inte alls fanns några. De kom allt närmare varandra. Deras flyktiga möten blev allt tätare. De gick också på teater ibland och åt sedan en kvällsmåltid på någon enkel restaurang. Samma sak hände Thérèse som så många år tidigare: hon ville ha Alfred djärvare, mera påträngande än han var. Och ändå, så snart han vågade lite mer, kände hon sig orolig, nästan bortstött, som om det var förutbestämt att det finaste hon någonsin upplevt i sitt liv, skulle få ett för snabbt slut, just därför att det blev ännu finare.