Tolv ringar - den första av Jurij Andruchovitjs romaner som översatts till tyska. Titeln går tillbaka på poeten Antonytjs rader om vårens tolv ringar, som i sin tur spelar en förförisk roll i romanen. Vi reser till romanens hjärtland i de ukrainska Karpaterna, ledsagade av den språkhandikappade österrikiske fotografen Karl-Joseph Zumbrunnen.

I badrummet stiger Roma Woronytj ner i det för heta badvattnet, späder ut det med en aning kallt, betraktar beundrande sina skuldror och filosoferar över hur hon hamnade just i denna kropp. [H]on var inte blott attraktiv, hon var sexig, trots begynnande medelålder och extrakilon är hon nöjd med sig själv, men inte med sin man; han ser ingenting, märker ingenting, om han bara visste hur fadd, misslyckad och ointressant han har blivit, den där dumbommen, dumbommen, dumbommen och absoluta idioten i rummet bredvid.

Karl-Joseph Zumbrunnen från Österrike reser ständigt till Ukraina, sedan början på nittiotalet har han rest till Ukraina - till Karpaterna, Lemberg, byarna i Galicien. Han skriver resebrev om detta land, som han börjar känna för allt eftersom han vänjer sig vid de varmhjärtade och generösa människorna som nödvändigt vill dela med sig av sin mat och sin snaps till medresenären på tåget. Resenärens väg är kantad av faror och äventyr, men det finns inget ljuvare än känslan av att ha blivit en del av det främmande. Karl-Joseph Zumbrunnen har en kärleksaffär med Roma Woronytj, kanske bidrar det till ljuvheten.

Arthur Pepa, Romas idiotiska man, författare till Arturs bröder en antologi med nio fiktiva diktare som blev fullständigt nedgjord av landets litteraturkritiker, följaktligen slutsåld på rekordtid, författare också till en andra roman, Litteraturen som den kunde ha varit. Den brändes på bål vid några utvalda skolor i Lemberg och Galicien lagom till terminens första dag. Denne Arthur Pepa planerar lite letargiskt en ny roman; det skulle kunna bli den vilda historien om ett huzuliskt teaterkompani (eller en kör?) som åker till Moskva för att delta i evenemanget kring Stalins 70-årsdag. Arthur begrundar alla områden han borde behärska innan denna roman kunde bli skriven så som den förtjänar att bli skriven.

Detta är de tre huvudkaraktärerna i Jurij Andruchovitjs roman, Zwölf Ringe (Tolv ringar). Tillsammans med Roma Woronytjs artonåriga dotter Kolomeja (Kolja), de två unga nattfjärilarna Lili och Marlen (egentligen Swjetka och Marina) som ska posera för en video av den tillika närvarande videokonstnären Jartschyk. Slutligen en professor, kännare av döda språk och mellankrigsanekdoter som är specialist på Antonytj, den berömda ukrainske poeten: Bohdan-Ihor Antonytj (1909-1937) - poet, kritiker och essäist, översättare och lovande prosaist.

Vi är på väg upp till en gammal väderstation i Karpaterna som omvandlats till ett pensionat. Värd är den stormrike Warzabytj, ägare av en bensinstationskedja, en kedja pensionat och jaktstugor, en valutaväxlingskedja vid namn "Växelkurs", firman Gurt (ekologisk joghurt), firman för alkoholiska drycker "Gröna Draken" (örtlikörer för evig ungdom, extrakt för evig glädje, tandelixir) för att bara nämna några av företagen. Han har bjudit in denna samling människor i egenskap av kulturmecenat. Mer erfar vi inte om honom tills på slutet, men inte heller där kommer han att visa sig i denna inledande gestalt.

Tolv ringar är en basarroman, så full av detaljer, lösa trådar, ödesdigra händelseförlopp och inre monologer att det skvalpar över sidorna. Karaktärerna är som ingångna skor, organiskt komponerade, outbytbara. Även det otal marginella existenser som dyker upp i barer, med gevär och hund på patrull, i zigenarläger och på järnvägsstationer doftar mustigt av realism, som till och med i de mest druckna ögonblicken förblir poetisk - inte idealiserad, men djupt individuell. Romanen är så överflödande att en del detaljer som dyker upp och utlovar något spännande försvinner igen, utan spår, som om författaren glömt dem och låtit sig dras iväg av nya infall. Väderstationen Dsyndsul till exempel, vars historia skildras i första delen.

Nu "Värdshuset "På månen" - precis så, med assymetriska citattecken i mitten, stavades det, då en meteorologisk station, påbörjad av en före detta infanterist som under sitt andra krig återigen blir beskjuten på samma bergskamm och efter kriget får ingivelsen att grunda en väderstation där eftersom han har haft tillfälle att liggande på rygg bland patronhylsor lägga märke till det intressanta mikroklimatet där uppe. Senare kommer en engelsman dit och förhandlar om finanser och gentjänster (skrönan förtäljer att Churchill faktiskt varit där), vilket leder till en central för dechiffrering och annat mystiskt, utländska officerare som parallellexisterar bredvid meteorologerna. Senare under Sovjettiden ett alpint skidläger vars chef antastar allt i kjolväg tills han blir avskedad och man stänger det vanryktade internatet.

Kanske som arkeologiska lämningar läser Zumbrunnen på sin första morgonvandring genom huset märkliga texter på dörrarna, som leder in i rum vi aldrig får beträda: PROKTOLOG, PROSEKTUR, FÅGELSLAKTERI, ETERNAL DAMNATION, SUICIDE REHABILITATIONS, VAMPIRTRÄFFPUNKT…

Det finns en historia i historien också - en bezoarsten i magen på romanen skulle man kunna säga - som handlar om poeten Antonytj och en viss tid i Lemberg, strax före hans bröllop. Här fabulerar Andruchovitj suveränt kring sin ungdomsidol. Han beskriver olika akademikers snustorra bild av poeten, jämför den med andra dokument, till exempel vännernas dagböcker eller brev, och kommer fram till en helt egen (?) version av vad som kan ha hänt hösten 1937.

Andruchovitj förnyar det ukrainska språket skriver den tyska översättaren Sabine Stöhr i efterordet. Det är inte svårt att tro, stilnivåerna växlar handlöst mellan den nedsupne soldatens synnerligen elementära fylleryska och professorns blommiga ordserenader. Och språkets pidginvarianter, eller främmande språk man knappt förstår och än mindre talar, är källan till de ödesdigra missförstånd som leder till ond bråd död. Vi ska inte avslöja mer här, för in mot sista delen av romanen dramatiseras händelserna.

Drömmar och delirier löser upp berättelsens konturer. Ibland verkar romanen vara hög på LSD, hallucinogena drömvisioner och övernaturliga fenomen tas på lika stort allvar som en förment realitet. Hit hör också Andruchovitjs vägran att anta romantidens konvention. Det var i början av juni, en av dessa nätter som övergår i gryning utan att ens ha börjat på riktigt. För att vara mer exakt var det på dagen, för Fanny hade aldrig jagat ut barnen i gårdens djup mitt i natten. Den auktoriala berättaren, deus ex machina eller kanske marionetteaterdirektören rycker in på slutet och ordnar till åtminstone en liten del av den oordning som orsakas av den ukrainska milisen. En aning utmattad blir man ibland av berättaröverflödet, men romanen förlorar inte den röda tråden utan styr med nautisk säkerhet mot det nästan lyckliga slutet.