Att resa är en skola i ödmjukhet som låter oss röra med händerna vid den egna fattningsförmågans gränser, vid osäkerheten hos mönstren och instrumenten, med vilka en människa eller en kultur tror sig förstå eller uppfatta en annan.

En samling korta reseskildringar, minnen och notiser som sträcker sig från 1981 till 2004, intressanta i sig, men belysta av ett förord som skapar en extrem medvetenhet hos läsaren om att det här är en viktig text. Detta förord blir till en nyckel till förståelsen inte bara av författaren men också av det egna sättet att finnas till i världen och att observera den. Jag stannar speciellt upp vid förordet eftersom texterna som volymen består av just genom dessa inledande 28 sidor får en alldeles särskild innebörd.

Viktigt är det samband som Magris genast ger läsaren att ta avstamp för tanken i: det finns ett nära samband mellan resandets idé och skriften, framför allt i våra dagar, man känner i högre grad behovet av en konfrontation med verkligheten. Dessutom innebär skrift och resande alltid att skiljas från något för att upptäcka något annat, att avlägsna sig från en visshet för att närma sig ett okänt mål, en idé, sig själv.

Det finns många sätt att resa, men grundläggande är skillnaden mellan det klassiska och det moderna resandet. I ”Ulysses” ger oss Joyce det sista exemplet av det förstnämnda: det cirkulära förloppet, man återvänder hem även om just den upplevelsen förändrar innebörden i vad man menar med ett hem. Det moderna resandet har däremot ett linjärt förlopp (”en rät linje som förlorar sig i intet”) och det blir till en flykt, ett sprängande av gränser och band, en upptäckt av den här världens avsaknad av stabilitet, bristen på fasthet hos resenären själv och på så sätt börjar jaget lösa upp sin identitet och bli till en annan människa, ”en färd utan återvändo, en upptäckt som inte finns, där ingen återvändo kan eller ska finnas”, man varken kan eller ska vara den man en gång var: det är Musils människa, det är Nietzsches övermänniska i den sanna betydelsen av ordet. När man ger sig ut på en resa tar man med sig alla sina idéer och övertygelser, men situationerna, de nödvändiga avstickarna, det nya förhållandet till den egna kroppen, till det ovissa i en omgivning som ständigt förändras, gör resenären obenägen att bekräfta och hålla fast, och i stället inriktad på att medla och förmedla, man aktar sig noga för att stöta sig med sin samtalspartner (sidorna som skildrar vistelsen i Iran belyser detta särskilt väl).

Författaren försöker förstå världen: också resenären Magris försöker att förstå de många världar som kommer honom till mötes, från de välbekanta länderna i östra och norra Europa, till Kina och Australien och till det närbelägna Spanien. Resandet som en möjlighet att utforska världen, att på ett djupare sätt ta nuet i besittning, som en frihet från vardagens små olägenheter som hämmar anden och förhindrar mötet med andra: ”Dante visste att kärleken till Florens som floden Arnos vatten ingivit honom, skulle få honom att känna att världen är vårt fosterland, såsom havet är för fiskarna.”