En mailintervju med Svante Weyler (Norstedts) om europeisk skönlitteratur och dess ställning på svenska bokmarknaden.

Hur har bokutgivningen förändrats de senaste decennierna, särskilt vad gäller litterära översättningar?

Ända sen jag började på Norstedts för mer än ett decennium sedan har jag hört påståendet om att bokutgivningen förändras, underförstått: all förändring är till det sämre. Utgivningen kommersialiseras, bästsäljarfenomenet tar över, förläggarna kan inte längre läsa, det blir allt färre översättningar, den amerikanska litteraturen dominerar, det är bara pengarna som styr etc etc. Men inte en enda gång på dessa tolv år har jag sett en faktisk undersökning av vad som händer, särskilt inte från någon av kritikerna. Det är en klyscha som upprepas hela tiden. Den kan innehålla någon sanning, men det vet man ju inte förrän man verkligen har kollat saken. Vill någon kolla saken, på allvar. Då måste denne anstränga sig, lite.

Jag vet precis hur många översatta böcker Norstedts har gett genom de här åren, jag vet exakt vilken andel som utgörs av anglosaxisk underhållningslitteratur och vilken som kan anses motsvara högt ställda krav på kvalificerad skönlitteratur. Jag vet exakt hur många språk Norstedts under här åren har översatt ifrån, ganska många faktiskt. Jag hade gärna ställt det här materialet till förfogande om någon, Per Landin eller någon annan, hade efterfrågat det. Jag tror att det kunde ha befriat diskussionen från en hel del lättjefullt gnäll.

Så. Med allt detta sagt ska jag svara på frågan. Jo, jag är rädd för att vi just nu ser en förändring komma. Det syns hos de större förlagen, som ju stått för en överväldigande del av de kvalificerade översättningarna genom åren, en större försiktighet. Den är lätt att förklara: bokmarknaden är just nu en smula orolig, de senaste årens uppgång har stannat av, och det märks mest när det gäller kvalificerad skönlitteratur, svensk som översatt. Det här behöver inte innebära någon radikal omläggning, samma förläggare finns kvar på förlagen, med ungefär samma uppdrag, bara just nu försiktigare. Och vem kan klandra oss, egentligen.

En förläggare och ett förlag ska inte bara översätta och trycka böcker, de ska finna läsare också. Det är egentligen busenkelt att ge ut böcker, men det är rasande svårt ibland att finna läsare. Ibland kan man tänka: om alla de som oavbrutet klagar på att vi inte översätter tillräckligt med böcker då och då köpte en översatt bok skulle livet vara enklare. Men det vore ju att möta gnäll med gnäll.

Just nu är det väldigt svårt att väcka intresse i den litterära offentligheten, dvs i medier och hos läsare, för kvalificerad översatt litteratur, oavsett vilket språk och land den kommer ifrån. Så är det ibland, det kommer kanske att gå över, några förläggare finner på ett nytt sätt att väcka intresset till liv och så får vi en liten boom. Viktigt är: detta är inget nytt, så har det sett ut länge, det finns ingen anledning att ge upp, så länge vi har en någotsånär intakt förlagskultur, dvs att medarbetarna rekryteras bland hyfsat bildade läsande människor så finns det hopp. Skulle förlagskulturen ändras, vilket ju inte kan uteslutas, då kanske bilden blir en annan.

Är det en specifikt svensk trend att antalet översatta böcker från andra språk än engelska sjunker? I så fall varför?

Det vet jag inte, så det tänker jag inte uttala mig säkert om. Men det är knappast osannolikt. Vi har traditionellt översatt mycket, särskilt i jämförelse med de anglosaxiska länderna. Så om vi blir försiktigare är det väl inte otänkbart att de redan skitängsliga också blir det.

Ser du några särskilt spännande litterära regioner just nu?

Ja, jag tror fortfarande på att nästa boom kommer från gamla "Centraleuropa" och östra Europa, kanske också Turkiet. Det vill säga de länder där det också händer mest i politiken. I övrigt har vi bara sett början på den inre emigrantlitteraturen (Rushdie, Hassen Khemiri, ja ni vet vad jag menar).

Har du någon kommentar till Per Landins uttalande i DN: "Numera verkar det som om de stora svenska förlagen - Norstedts och Bonniers främst - betraktade den här sortens kontinentala författarskap i litteraturens mittfåra som en belastning. I varje fall tycks man inte längre känna något ansvar för sina författare och framför allt inte för författarskapen."

Se svaret ovan. Per Landin sitter på landets viktigaste kultursida - och gnäller. Vad blir det för jävla litterärt samtal av det.