Från Berlin är varje resa till det polska gränsområdet en resa till världens ände - lyder den första meningen i Uwe Radas ”Zwischenland”. Författaren, journalist på tidningen taz och kännare av det tysk-polska gränslandet, lägger i sin bok fram en rad, som han kallar dem, ”europeiska historier”, som handlar om perspektiv, framtid, förfall, avstånd och ”hopp och hopplöshet”. Om hoppet att detta ”Zwischenland” tack vare människor, som han lite patetiskt kallar ”gränslandets pionjärer”, blir något mer än ett transitområde, ”Brandenburgsk öken”, Polens ”Vilda Västern” eller ett ”funktionellt irrelevant område”. Och kanske också hoppet om att den hittills ointresserade berlinska allmänheten äntligen upptäcker världen utanför den egna ytterdörren.

Hopplösheten? Den finns överallt… Hopp, perspektiv och framtid - det är sannerligen det sista som Andrzej Stasiuk skulle söka efter i ”sitt Europa”. Hans värld är en värld där det finns orter som Knieczna, Zborov, Gönc, Rasinari och Gjirokastër; orter som man knappt lägger märke till när man ser dem och sedan snabbt glömmer. Det ”typiskt östeuropeiska” förfallet och den balkanska efterblivenheten fastnar nu en gång inte så lätt i minnet. Men det är just det här stillaståendet, fattigdomen och provinsialiteten som lockar honom, ja, trollbinder honom (”min böjelse för det perifera, min fascination för det provinsiella, [min] perversa kärlek till allt som försvinner, förgår och går under…”, s. 203). Allt som är nytt och ”europeiskt” vänder han sig emot. Allra helst skulle han vilja införliva de förfallna byarna, de magra korna, de sorgliga alkoholisterna och de smutsiga barnen i sitt privata ”Stasiuk-reservat”. Men han säger också: ”… jag smider nu planer om ett sånt här reservat och om invånarna i de här städerna och byarna skulle få reda på det, skulle de helt enkelt sparka mig i arslet” (s.225).

Både Rada och Stasiuk försöker var och en på sitt sätt att begripa och översätta egenarten hos detta olyckliga lilla stycke Europa. De formulerar meningar som än låter geniala än groteska. Stasiuk om Albanien: ”Ja, alla borde åka dit. Åtminstone de som använder begreppet ’Europa’. Det skulle vara en initiationsrit, för Albanien är kontinentens undermedvetna. (…) Det är en mörk brunn, ner i vars avgrund de skulle skåda, som tror att tingens gång för all framtid är fastlagd” (s.119); om Slovenien: ”… dessa förrädare av den slaviska oredan” (s. 215).

Rada är som mest autentisk, när hans berättande inte har Schlögels uttalande om ”övergångens pionjärer” (s.64) som förebild, utan när han låter en berättelse om en polsk marknad börja så här: ”Historien om Osinów Dolny är historien om Adam Sablotzki” (s. 88). Genom att han bryter ner den på senare år så upphaussade metahistorien om gränser och gränserfarenheter till människornas och de konkreta upplevelsernas nivå, lyckas Rada väcka läsarens intresse för alla dessa orter mellan Berlin och Poznan som verkar vara övergivna både av Gud och av staten. Tid och plats är nyckelbegrepp i båda böcker.

Stasiuk prisar den ändlösa horisonten (den ”namnlösa vidden”, s.11), de tallösa byarna och materians sönderfall som den ”sanna verkligheten” och han gör ingen hemlighet av sin fascination för geografi och kartor. För honom skulle tiden gärna få stå stilla - stilleståndet, orörligheten, händelselösheten i provinsen är hans Europa. För att tala med hans ord har Europa något av safari och fata morgana över sig (s.127). I Radas ”Zwischenland” är det mindre platserna och orterna som fokuseras - här argumenterar han både för och mot Schlögel. Fritt efter Manuel Castells betonar han tiden - tiden som man i ingenmanslandet ”Zwischenland” har för mycket av. ”I orternas rum finns det tvärtom (…) tid i överflöd. Här är man inte ’on the road’, utan här sitter man på bänken framför huset och väntar (…)” (s. 191).

Och ändå finner man tillförsikt hos Rada. Hos honom har framtiden alltid en plats, som turism, europeiska fonder, polska kunder och även som idéer och de därtill hörande ”pionjärerna”. Men visst kommer det att finnas rena förlorare: ”Också i gränslandet kommer det i framtiden att finnas orter och landsändar, (…) som för alltid hamnar vid sidan av” (s. 188). Radas Europa hotar att förvandlas till Stasiuks Europa. Uttråkade män som sitter på bänken framför huset och väntar på att tiden ska gå - för Stasiuk är detta tingen ”som de verkligen är” i världens och Europas utkanter (s. 67).

Är då allting redan förbi? Ett tidens långsamma borttynande i Europas mitt i stället för ett hoppets rum? ”I gränslandet finns alltid båda, man måste bara se det” (Rada, s.204). Ur tidskriften Literaria På frågan om vad uttrycket ”övergångens pionjärer” innebär för dem svarar Uwe Rada och Mateusz Hartwich så här: Hartwich: ”Övergångens pionjärer” har historikern Karl Schlögel använt på ett liknande sätt, när han talade om lastbilschaufförerna som befar de transkontinentala sträckorna, som de sanna européerna.

Jag menar att man inte ska stilisera dessa gränsöverskridandets vardagspionjärer till en nyuppstånden kontinents hjältar. Man måste helt enkelt berätta de små historierna, som både rumsligt och mentalt handlar om ett nytt sätt att leva. Uwe Rada är som bäst när han beskriver konkreta människoöden. Han behöver inte bygga sitt berättande på teorier eller modeller. Rada: När det gäller ”övergångens pionjärer så menar Mateusz Hartwich väl att jag inte ska frossa i bilder utan hellre berätta.